Lucia

Dagen har bestått utav partnerföretagsskrivande på biblioteket. Fullt ös medvetslöst och vi jobbar fortfarande vidare. Dagen fick avslutas med middag på stan och luciafirande i domkyrkan. En liten barnkör uppträdde. Det var fint. Men som vanligt brister jag ut i ett hysteriskt skrattanfall vid en främst olämplig tidpunkt. När det väl börjat, går det inte att sluta! Det är helt okontrollerbart. Tillslut samlade jag mig och bet ihop. Tur att min bror inte satt bredvid mig, det hade slutat i en total katastrof. Kan varken sitta bredvid honom på bröllop eller liknande sermonier eftersom att det alltid slutar på samma sätt. Kroppen skakar med rinnande tårar för att göra ett försök till att hålla skrattet tillbaka. Inte OK. haha.